Plötsligt blir han sådär igen. Hamnar inom sitt slutna skal och vägrar släppa in mig. Det börjar alltid på samma sätt varje gång; vi har det bra...
Idag sa jag ingenting som jag inte brukar säga. Inte mig veterligen iaf. Skrev en kort 'dikt' som han läste och sen va allt igång.
-Hmm..du pratar som om vi vore ihop..säger han
-Va? Vadå? Va sa jag nu då?
- Snälla rara...flippa inte ut..
-Jag flippar inte. Men jag betackar mig från att hela tiden få höra att jag är älskad men inte önskvärd. Låt mig slippa det är du snäll. Jag vet vad som gäller..
Inga svar. Ingenting.
Och precis så här brukar han bli när vi kommer för nära.
Han skjuter mig ifrån sig. Den här gången tänker jag låta allt bara vara för jag orkar inte ursäkta mig mer. Jag orkar inte köra alla försvarstal igen. Jag orkar inte be om ursäkt, nej fel, jag ska inte behöva be om ursäkt för min existens i hans liv. Vill han inte ha mig där så slipp då.
Slutet av januari 2024
9 månader sedan
3 kommentarer:
Nej nej nej! Han får inte göra så här! Det är så djävlar elakt att släppain-puttabort-släppa-in-puttabort. Det är totalt omöjligt att hantera.
Jag tänker på dig.
Kramar
Tack fina du
Jag håller med. Totalt omöjligt att hantera =(
Åh, jag är INTE avundsjuk. Jag är verkligen trygghetsnarkoman.
Iofs skulle jag inte vara avundsjuk på min egen situation heller...
Skicka en kommentar