Minns Du?

Minns du..?

Minns du hur du frågade hur jag ville ha det? På lucia? Minns du vad jag svarade?

-Jag vet inte hur jag vill ha det. Men jag vet hur jag inte vill ha det! Jag vill inte gå tillbaka till det gamla..

Och det står jag för.

Minns du att jag frågade dig om du bad mig att bli din pga. medlidande? Idag tror jag snarare att det berodde på en oro från din sida. En oro att förlora mig. För jag tror att du visste att jag redan då var på väg bort. Bort från dig och känslan av att inte vara önskvärd. Bort från förnedring. Jag var ju redan då ganska mätt på att bli behandlad som luft och ingenting. Trött på det ständiga hotet om lyckan du sökte och som jag inte kunde ge dig

Minns du vad du svarade?

-Jag har tänkt på det här i flera månader..

Sen rabblade du upp ett stort antal anledningar till varför du älskade mig…

I flera månader sa du att du hade funderat över oss. Säger du så, så är det kanske så. Men mitt förnuft säger annat. Det är inget som upptar mina tankar direkt, men det jag däremot tänker på är vad som skulle ha hänt om jag sagt nej. Om jag hade följt min magkänsla och sagt tack, men nej tack åt ditt förslag. För jag kände redan där att vi inte skulle fixa det hela. Nu gjorde jag inte det. Jag grep efter halmstrån. Jag ville inte förlora dig så jag tänkte väl som du att det var värt ett försök. Jag tror att vi båda visste att det inte var vår grej. Att vi inte är ämnade för varandra i ett sånt traditionellt förhållande

Och nu vet vi att så är fallet…

Återigen står jag ensam