Pay up or get lost

Hur tänker du egentligen? Så fort jag kommer lite för nära så stänger du dörren. Mitt framför näsan på mig. Jag blir så osäker på var jag har dig och det hela slutar i något slags kaotiskt känslostormande crescendo där allt skit kommer på en gång. Sms på sms går iväg. Och för varje uteblivet svar svartnar mina tankar mer och mer. Jag står maktlös, helt apatiskt oförmögen att fungera. Jag vill att du hjälper mig. Jag vill att du antingen släpper in mig eller låser dörren helt.

Jag vill bromsa och kliva av den här berg-och-dal-banan nu.

Du pendlar mellan valen medan jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Det låter kanske krävande men i nuläget behöver jag bekräftelse. Det har hela tiden handlat om dig och dina behov. Men jag då? Jag har hitintills inte ställt några som helst krav förutom 100% ärlighet och mjölk till kaffet. Men det kan väl ändå inte betyda att mina behov ska uteslutas helt? Jag vill inte ställa krav men min kärlek behöver också näring. Får den inte det så slocknar den och dör ut..

Jag har lagt fram önskemål. Saker jag skulle vilja göra med dig. Saker jag skulle vilja att du gjorde för mig. Du har lovat mig, helt på eget bevåg och utan press, att du ska göra vissa saker för mig. Dessa löften har skett på fyllan. Du har sagt att du ska bevisa det för mig när du är nykter. Jo, snacka går ju. Mitt förtroende för dina kärleksförklaringar är minst sagt sargat och kantstött. Men det finns fortfarande hopp. Om du bara kunde inse vad det skulle betyda för mig och om du vill rädda oss från undergång så kanske du faktiskt skulle infria de löften du gett mig. Jag tänker inte be dig. Jag tänker inte fråga. Men jag tänker tala om för dig vad jag känner inför allt det här. Det är dags att du får veta och ta ställning.

Vad som än händer. Hur det än slutar, så kommer jag alltid att älska dig.
Kanske inte på samma sätt som jag gör nu. Men jag kommer alltid att älska dig