Silence ..

Och nu kommer den stora tystnaden. Den där jag avskyr så mycket!Han försvinner överallt..
Men har man sagt A får man säga B. Och jag har ju faktiskt talat om för Honom att jag var elak av en anledning.
Vad hade jag väntat mig? Fast jag behöver ju inte gilla läget för den sakens skull. Vantrivs just nu =(

Tar antagligen ett tag innan såret slutar blöda, en skorpa bildas för att så småningom trilla av och lämna ett ärr som blir kvar ...

Den som ger sig in i leken får leken tåla .. så skyll mig själv pucko!

Cut me free ...

Jag var tvungen att vara elak igår. Jag gjorde bara det som jag kände var bäst för oss. Jag har väntat i veckor. Du klarade inte testet. Om du hatar mig så går det fortare över..! Förlåt. Jag älskar dig vansinningt mycket..

Men

Vi ingick ett avtal sist. Vi lovade varandra vissa saker. Jag skulle inte älta gammalt och tjafsa och du skulle bättra dig på vissa punkter ..
Jag har väntat på en förändring .. Väntat på att Du ska tycka att min önskan är viktig. Väntat på ett "jag älskar dig" nyktert - rakt upp och ner - inga krusiduller. Men Du kan inte säga det och då vacklar jag, känner mig osäker och oälskad
Och när jag nu "krävde" , önskade och ville så siktade Du mot hjärtat och sköt ett stort hål i det, la ringen på bordet och övergav mig .. igen!
That hurts så mitt beteénde, kall, elak och okänslig blev ett försvar mot veckors intryckta känslor ..

Jag höll i alla fall min del av avtalet .. Jag har försökt älska Dig utan gränser och inte tjafsa, ha "åsikter", älta .. tills igår .. då kom det upp till ytan igen ..

Visst! Epic Fail by Me .. But hey! Även jag blöder om Du skär i mig =(

Loser

Hans födelsedag. Ett år äldre.

Och jag märker redan tendensen på panik. Inte jag. Han!
Åldersnojjan slår mig rakt i ansiktet. En käftsmäll. Ett wake-up-call
Ett sms mitt i natten skvallrar om att han ojjar sig över sin situation. Vad händer nu då? Blir jag dumpad för att rädslan knackar på och livet gör sig påmint?

Kam jag inte bara få älska i fred?

Rest My Case

Vad säger man när allt redan är sagt?
Vad gör man när allt redan är gjort?

Från Och med mars månad så har den här bloggen varit överflödig.
Jag behöver inte längre min svarta ventil.

Just nu har jag allt jag behöver.
Min semester. Mina barn.

Min Kärlek :)

Trevlig sommar på Er.
(Jag läser Er fortfarande)

Kiss

Imorgon ska jag på Kiss. Jag är ingen stor fan av de men jag följer med som polare..

Jag, Han & Hans bästa vän.

Jag kommer därifrån idag. Glad, nöjd & tillfreds..
Men något gnager. Jag vet inte vad det är och när jag föreslår att han packar ihop sig och kommer över till mig så förstår jag plötsligt vad det är. En tristess. Ledsamhet. Orkeslöshet. Matthet.

Han vill att jag kommer tillbaka ikväll..

Jag får se om jag orkar. Jag är trött. Och jag är inte sugen på att hänga hemma hos honom ikväll... Så jag stannar kanske rent av hemma...

Va? Vasarusaru?

Han verkar mer "svartsjuk" än vad jag nånsin varit.
Och då bör ju tilläggas att jag banne mig haft skäl till det..

Han - Du är så flirtig..
Jag - Eeehh, ursäkta, vad menar du?
Han - Ja, du är ju sån av naturen. Lite flirtig så...eller?
Jag - Hmm...men det va ju de goa,glada och öppna positiva sidorna du föll för hos mig..?
Han - Jag vet! Och jag vill inte ändra en endaste sak hos dig! Men jag tycker ändå att du är flirtig

Jaja, så är det. Och jag tänker minsann fortsätta vara den jag är. Han har haft tre och ett halvt år på sig att vinna mig till sin. Nu får han allt finna sig i att jag inte tänker ändra på mig. Nope, no can do, det tåget reste för längesen.

Jag vet inte om jag kan

Jag vet inte ens om jag vill.

Lugnet börjar lägga sig och kärleksförklaringar av alla de slag haglar över mig.
Ja, från samma man som tidigare behandlat mig som en sopa. Så ärligt? Nej, jag vet inte om jag vill, och på frågan om jag ville vara ett par med honom igen så svarade jag

- Tack, men nej tack =)

Kanske inte så mycket för att jag INTE ville utan för att jag vet hur han blir, och då förlorar vi det vi har. Det är inte värt det. Tror jag...