Vintern rasade utanför fönstet. Ytterligare nån månad hade gått sen 'den' natten. Plötsligt fick vi för oss att hämta lite luft. Det var mitt i natten, fullmåne och snö på marken. Skärtorsdag. Vi gick, pratade, skrattade, hade söbollskrig coh mulade varandra. Det var magiskt och när jag la mig på marken för att göra en snöängel så gav du mig den där blicken. Den där blicken som jag inte kunde vara utan. Den där blicken som sa mer än tusen ord. När du hjälpte mig upp så drog du mig varsamt nära dig och sa

-Vet du?!
-Nääee
-Jag älskar dig..

Jag älskar dig!! Jag älskar dig?? Vad menar han??, var min första tanke.
Jag blev alldeles förvirrad eftersom du sagt att du inte kände så för mig...du bara kompisälskade mig ju
så jag svarade:

- Jamen det visste vi ju redan. Att du älskar mig på ditt lilla vis, hahaha

- Hmmm...mmm, just det
var allt han sa

Än idag så undrar jag vad som skulle ha hänt om min reaktion varit annorlunda. Tänk om jag svarat Jag älskar dig också. Undrar om det kanske var det du ville höra. Undrar vart vi hade stått idag.

Det får jag aldrig veta