Personligt

tisdag, september 30, 2008

Mina tankar är giftiga. Jag vill hämnas. Jag har tänkt att om han ringer ska jag slå tillbaka. Hämnden har grott i mig i samma takt som ilskan växt. I torsdags ringde han: Precis som jag hade förutspått. Löning, några öl innanför västen.

- Så vad händer??
- Vad menar du? Här händer inte så mycket...Jag försöker sova..
- Jag menar, vad händer...har du amputerat mig eller va fan är det frågan om? Jag vill veta sanningen


Jag kände mig som en treåring i sandlådan som fråntagits sin spade och som nu skriker rakt ut efter upprättelse.

- Du har inte förstått varför jag är arg på dig va?
- Hmm
- Ja, du ska få sanningen.. Jag har amputerat dig för du ljög mig rätt upp i ansiktet!


Jag undrar så vad som far igenom en sån reptilhjärna!? Jag undrar varför man väljer att ljuga för någon man påstår sig tycka om och älska. Rädsla? Ja, jag tror så..

Jag undrar vad han är rädd för.
Mig eller sig själv?
Sina eller mina känslor?
Det förflutna eller framtiden?

Jag lär aldrig få svar på mina frågor

4 kommentarer:

Tillsammans-bloggen sa...

Men gud, nu känner jag igen mig i reptilhjärnan. Man ljuger av rädsla ja. Och för att man vet att man gjort fel osv. Nu vet jag ju inte vad detta handlar om men om han påstår sig ha känslor, ge honom en chans om du orkar. Jag önskar så att jag hade fått den chansen för jag ångrar mig deeply!

mysecretlife sa...

Det handlar om svek. Det handlar om att han ljög och han fick minst 8 chanser att 'erkänna'
Jag förlåter honom...det svåra är att glömma...

Tillsammans-bloggen sa...

Jag erkände också efter många om och men. Det var svårt eftersom jag under tiden hoppades att om jag inte berättade riktigt hur illa det var så hade jag kanske inte förlorat honom. Gud vad allt är svårt att förstå när man inte själv varit på båda sidorna.
Lobotomi tack.

mysecretlife sa...

Ja, Eller inte... Det finns ju lika många känslor som det finns människor.
Jag har varit med om liknande förr, det visste han, han lovade,falerade, höll sitt löfte och berättade, jag förlät.
Han lovade, falerade, höll sitt löfte och berättade, jag förlät.
Han lovade, han falerade, bröt sitt löfte....berättade inte.
Men sanningen hann ifatt....
Och visst handlar det om rädsla. Han visste att jag skulle gå...