Feel me baby

När långfredan kom fick jag inte åka hem.

- Jag tänker hålla dig kvar här. Du får inte åka hem. Stanna hos mig..

Det blev början på en ny era

Han var bakis som fan och min hjärna jobbade febrilt med att försöka sortera det som hänt under fullmånen. Jag vågade inte närma mig ämnet och tänkte att det kanske va bäst om han fick göra det själv. Påskafton kom och middag hos Mor & Far väntade. Han fick mig att lova att jag skulle komma tillbaka, vilket jag naturligtvis gjorde. På söndagen tog vi en lång promenad runt stan, och på vägen hem bestämde vi oss för att besöka Chinan där han bor. Väl där åt vi, skrattade och drack öl. Han såg plötsligt underligt sorglig ut. Då la jag in stöten och frågade

- Varför sa du att du älskar mig?
- För att jag gör det..
- Men du älskar mig inte på det sättet. Och man får inte säga så hur som helst..!
- Nä, klart man inte får..
- Men du sa det som om du verkligen menar det. Varför? Du får inte säga så till mig om du verkligen inte menar det
- Men jag kanske gör det...

Det där jävla ordet kanske får mig att må illa. Det säger varken bu eller bä.
Han sa att han inte visste. Inte visste vad han ville eller skulle känna.

Varför måste vi alltid krångla till allting för?
Varför göra det svårare än vad det behöver vara?
Varför kan vi inte bara tillåta oss att känna?