Bakvänd psykologi ?

Idag kändes det verkligen som om våren är på väg. Idag känner jag mig starkare än på länge.

Jag lever fortfarande efter mottot 'jag bryr mig inte..'
Lite kylig, inte för på. Inga frågor. Låter honom berätta det han vill berätta.
Och då ska gudarna veta att orden flödar. Det är precis som om han undrar varför jag inte frågar. Men jag tycker som jag alltid tyckt; vill jag veta så frågar jag och då förväntar mig ärliga svar. Eftersom hundra % ärlighet är dealen. Annars låter jag bli.
Nu låter jag bli. För jag inte veta. Då berättar han.
Underligt hur vi människor är funtade. Nåja, jag lyssnar, och när det kommer något jag inte mår bra av att veta så talar jag ärligt om det. Säger helt enkelt att det där är för mycket information för mig.
Det funkar...for now =)

Jag sa..

Jo jag vet att jag sa att jag skulle låta saken bero. Och det har jag gjort till den grad att jag inte tagit upp saken till diskussion igen. Jippi mig, klapp på axeln.
Jo tjena vad duktig jag känner mig..inte! för jag skickade iväg ett sms med frågan:

Arg?

Det är ju för fan lika med att säga att det är jag som gjort fel och härmed ber om ursäkt
Stupidstupidstupidfool

Igen och igen

Plötsligt blir han sådär igen. Hamnar inom sitt slutna skal och vägrar släppa in mig. Det börjar alltid på samma sätt varje gång; vi har det bra...
Idag sa jag ingenting som jag inte brukar säga. Inte mig veterligen iaf. Skrev en kort 'dikt' som han läste och sen va allt igång.

-Hmm..du pratar som om vi vore ihop..säger han
-Va? Vadå? Va sa jag nu då?

- Snälla rara...flippa inte ut..
-Jag flippar inte. Men jag betackar mig från att hela tiden få höra att jag är älskad men inte önskvärd. Låt mig slippa det är du snäll. Jag vet vad som gäller..

Inga svar. Ingenting.
Och precis så här brukar han bli när vi kommer för nära.
Han skjuter mig ifrån sig. Den här gången tänker jag låta allt bara vara för jag orkar inte ursäkta mig mer. Jag orkar inte köra alla försvarstal igen. Jag orkar inte be om ursäkt, nej fel, jag ska inte behöva be om ursäkt för min existens i hans liv. Vill han inte ha mig där så slipp då.

Bästa vänner vs Kärlekspar

Han är definitivt min bästa vän. Jag älskar honom så...
Jag vet att han älskar mig också, fast jag är numera osäker på hur.

Hans sätt att tilltala mig har förändrats.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på hur, men förändrats har det helt klart.
Hans händer agerar annorlunda.
och hans sätt att se på mig har också förändrats.
Blicken är mer intensiv och han håller fast den i evigheter.

Nu är det oftast jag som måste vända bort blicken för jag blir nästan generad...