Svårt svårt svårt

Så svårt att låta bli att inte säga nåt.
Han ignorerar mig fortfarande. Ja, eller bryr sig iaf inte om att säga nåt. Inga sms, inga kommentarer eller svar på mina kommentarer på fejjan...ingenting på MSN, han är inte ens online.
Jag har börjat 'flytta' över mina kontakter på MSN till en ny adress. Han har inte fått nån inbjudan dit...inte än iaf. Jag har nämligen planerat att slippa se honom ..

Jag har inte skurit av helt. Skickat nåt -Läget annars då-mess, men varit jäkligt noga med att inte låta desperat eller längtande. Inte efter det han skrev att jag va så jävla på jämt. Det gjorde ont, för jag är inte så på som jag skulle kunna vara..eller har varit för den delen..

Det går som i vågor. Tankarna. Först positiva sen över till negativa. När dom positiva tankarna kommer så övertygar jag mig själv att jag kan jag kan klara mig utan honom. När dom negativa, destruktiva tankarna tar över så är jag övertygad om att han träffat nån. Eller att han inte vill träffa mig pga dåligt samvete över nåt han inte berättar. Eller att han helt enkelt är tyst för att glömma..

Miljoner...ja lite överdrivet kanske, men många, många tankar och frågor..
Hur bär jag mig åt för att tänka positivt?
Hur gör jag för att stanna i dom tankarna?
Ska jag våga bryta mig loss?
Vad har jag att förlora?
Vad är det för halveringstid på ett komposterat hjärta?
Hur länge ska jag behöva vänta på att komma vidare?
och slutligen
Vad vinner jag på att stanna???

Jag vill söka nya vägar. Nya diken att trilla i. Jag har inget emot att 'förhållanden' dippar mellan varven...blir mer omväxling på det viset, men jag orkar inte med dessa djupdykningar som vi har.
Han & Jag.
Det är antingen skitbra eller så är det skitdåligt !
Nothing in between. Jag orkar inte pendla mellan hopp och förtvivlan. Jag kan inte se anledningen till att jag ska göra så heller.
Så egentligen är ju svaret på vad jag bör göra (för min egen hälsas skull) enkelt:
Lämna....