Allt har sin gång...

En underlig känsla av styrka har landat i mitt inre. Tyvärr känner jag mig själv, så jag antar att det bara är tillfälligt.

You say you love me, you say you miss me...but you don´t want to see me..?

Det är dagsläget. Sen semestern har vi träffats en gång..på nästan tre veckor. En gång! Och då va han OFF och konstig, full,tråkig och otrevlig. När lördagen kom så åkte jag hem. Detta hör verkligen till ovanligheterna, jag brukar stanna hela helger. Men jag tänkte att han skulle be mig vara kvar och följa med honom till hans polare som behövde lite datahjälp. Utan min hjälp att fråga...typ leda samtelet in på ämnet. Där tog stoltheten över och vi bestämde att vi skulle höras senare.

Och

(Det blev ingen önskan senare om att jag skulle komma tillbaka, bara en massa hintar. Det räckte inte, jag ville ha en direkt fråga. För att få känna att han verkligen ville ha mig där.)

Jag statuerade ett exempel och lämnade honom. Jag ville att han skulle förstå att jag hellre åker hem än att hänga med honom på nåder. Jag vet att han ville att jag skulle följa med, men kan han inte säga det rakt ut så får det vara. Jag har bestämt mig för att sluta vara rädd för att 'om jag inte..' 'om han kanske träffar...' Händer det så händer det. Que sera, sera liksom. Mitt intresse börja sina, mitt tålamod likaså, och detta känner han av.
Jag fick dessutom höra att jag va så jävla på hela tiden. För att jag undrar varför han verkar undvika mig. Aldrig online, svarar inte på mess, ignorerar...
Jag har sagt att jag inte förstår. Att gå från 'du är det bästa som har hänt mig/jag kan inte vara utan dig/jag älskar dig' till total nonchalans/tystnad..

Men jaha, jag går väl av då´ra! Inga mer inviter, inga mer mess...nu ska jag vänta ut honom.
Om jag kan.

Ber om ursäkt för detta röriga inlägg, men jag kan inte sortera saker i min hjärna just nu