Kiss

Imorgon ska jag på Kiss. Jag är ingen stor fan av de men jag följer med som polare..

Jag, Han & Hans bästa vän.

Jag kommer därifrån idag. Glad, nöjd & tillfreds..
Men något gnager. Jag vet inte vad det är och när jag föreslår att han packar ihop sig och kommer över till mig så förstår jag plötsligt vad det är. En tristess. Ledsamhet. Orkeslöshet. Matthet.

Han vill att jag kommer tillbaka ikväll..

Jag får se om jag orkar. Jag är trött. Och jag är inte sugen på att hänga hemma hos honom ikväll... Så jag stannar kanske rent av hemma...

Va? Vasarusaru?

Han verkar mer "svartsjuk" än vad jag nånsin varit.
Och då bör ju tilläggas att jag banne mig haft skäl till det..

Han - Du är så flirtig..
Jag - Eeehh, ursäkta, vad menar du?
Han - Ja, du är ju sån av naturen. Lite flirtig så...eller?
Jag - Hmm...men det va ju de goa,glada och öppna positiva sidorna du föll för hos mig..?
Han - Jag vet! Och jag vill inte ändra en endaste sak hos dig! Men jag tycker ändå att du är flirtig

Jaja, så är det. Och jag tänker minsann fortsätta vara den jag är. Han har haft tre och ett halvt år på sig att vinna mig till sin. Nu får han allt finna sig i att jag inte tänker ändra på mig. Nope, no can do, det tåget reste för längesen.

Jag vet inte om jag kan

Jag vet inte ens om jag vill.

Lugnet börjar lägga sig och kärleksförklaringar av alla de slag haglar över mig.
Ja, från samma man som tidigare behandlat mig som en sopa. Så ärligt? Nej, jag vet inte om jag vill, och på frågan om jag ville vara ett par med honom igen så svarade jag

- Tack, men nej tack =)

Kanske inte så mycket för att jag INTE ville utan för att jag vet hur han blir, och då förlorar vi det vi har. Det är inte värt det. Tror jag...