Svårt svårt svårt

Så svårt att låta bli att inte säga nåt.
Han ignorerar mig fortfarande. Ja, eller bryr sig iaf inte om att säga nåt. Inga sms, inga kommentarer eller svar på mina kommentarer på fejjan...ingenting på MSN, han är inte ens online.
Jag har börjat 'flytta' över mina kontakter på MSN till en ny adress. Han har inte fått nån inbjudan dit...inte än iaf. Jag har nämligen planerat att slippa se honom ..

Jag har inte skurit av helt. Skickat nåt -Läget annars då-mess, men varit jäkligt noga med att inte låta desperat eller längtande. Inte efter det han skrev att jag va så jävla på jämt. Det gjorde ont, för jag är inte så på som jag skulle kunna vara..eller har varit för den delen..

Det går som i vågor. Tankarna. Först positiva sen över till negativa. När dom positiva tankarna kommer så övertygar jag mig själv att jag kan jag kan klara mig utan honom. När dom negativa, destruktiva tankarna tar över så är jag övertygad om att han träffat nån. Eller att han inte vill träffa mig pga dåligt samvete över nåt han inte berättar. Eller att han helt enkelt är tyst för att glömma..

Miljoner...ja lite överdrivet kanske, men många, många tankar och frågor..
Hur bär jag mig åt för att tänka positivt?
Hur gör jag för att stanna i dom tankarna?
Ska jag våga bryta mig loss?
Vad har jag att förlora?
Vad är det för halveringstid på ett komposterat hjärta?
Hur länge ska jag behöva vänta på att komma vidare?
och slutligen
Vad vinner jag på att stanna???

Jag vill söka nya vägar. Nya diken att trilla i. Jag har inget emot att 'förhållanden' dippar mellan varven...blir mer omväxling på det viset, men jag orkar inte med dessa djupdykningar som vi har.
Han & Jag.
Det är antingen skitbra eller så är det skitdåligt !
Nothing in between. Jag orkar inte pendla mellan hopp och förtvivlan. Jag kan inte se anledningen till att jag ska göra så heller.
Så egentligen är ju svaret på vad jag bör göra (för min egen hälsas skull) enkelt:
Lämna....

Allt har sin gång...

En underlig känsla av styrka har landat i mitt inre. Tyvärr känner jag mig själv, så jag antar att det bara är tillfälligt.

You say you love me, you say you miss me...but you don´t want to see me..?

Det är dagsläget. Sen semestern har vi träffats en gång..på nästan tre veckor. En gång! Och då va han OFF och konstig, full,tråkig och otrevlig. När lördagen kom så åkte jag hem. Detta hör verkligen till ovanligheterna, jag brukar stanna hela helger. Men jag tänkte att han skulle be mig vara kvar och följa med honom till hans polare som behövde lite datahjälp. Utan min hjälp att fråga...typ leda samtelet in på ämnet. Där tog stoltheten över och vi bestämde att vi skulle höras senare.

Och

(Det blev ingen önskan senare om att jag skulle komma tillbaka, bara en massa hintar. Det räckte inte, jag ville ha en direkt fråga. För att få känna att han verkligen ville ha mig där.)

Jag statuerade ett exempel och lämnade honom. Jag ville att han skulle förstå att jag hellre åker hem än att hänga med honom på nåder. Jag vet att han ville att jag skulle följa med, men kan han inte säga det rakt ut så får det vara. Jag har bestämt mig för att sluta vara rädd för att 'om jag inte..' 'om han kanske träffar...' Händer det så händer det. Que sera, sera liksom. Mitt intresse börja sina, mitt tålamod likaså, och detta känner han av.
Jag fick dessutom höra att jag va så jävla på hela tiden. För att jag undrar varför han verkar undvika mig. Aldrig online, svarar inte på mess, ignorerar...
Jag har sagt att jag inte förstår. Att gå från 'du är det bästa som har hänt mig/jag kan inte vara utan dig/jag älskar dig' till total nonchalans/tystnad..

Men jaha, jag går väl av då´ra! Inga mer inviter, inga mer mess...nu ska jag vänta ut honom.
Om jag kan.

Ber om ursäkt för detta röriga inlägg, men jag kan inte sortera saker i min hjärna just nu

Nja..jag vet inte jag...

Shit va sommarn försvann. Jobb på måndag igen. Ångest.

Annars har det varit upp och ner hos mig...mest ner faktiskt. Har inte ens orkat bry mig om mina 'bekymmer' och har så gott som bott hos honom under ledigheten. Vad säger man? Det som kändes så pissigt tidigare känns inte så pissigt längre. Mitt enda bekymmer just nu är om jag ska orka med att trassla vidare eller hoppa på andra tåg som står och väntar på mig. Jag behöver ju faktiskt inte stanna längre om jag inte vill. Valet är mitt. Jag behöver ju bara bestämma mig.Jag behöver bara finna mod till att inse att jag kan leva utanför vår bubbla.
Jag tror att vi kommer att hålla på så här ända tills Han eller Jag hittar annat tidsfördriv. Och då tror jag dessvärre att även vänskapen går åt helvete. Vi är för involverade i varandra, känslomässigt, för att detta ska sluta väl.

Har läst och följt era bloggar hela sommaren men har själv inte uppdaterat något alls. Det får bli en annan dag för just nu är jag nöjd och glad och i mindre behov av att kladda ner mina tankar i min 'svarta' blogg =)

Peace out for now