No more

Nej!
Sätter ner foten och säger
Nej!
Jag tänker inte ha dåligt samvete över det som hände igår kväll, i natt, i morse.
Nej!

Du har gjort värre saker, oftare.

'Eller inte' har så rätt i sin kommentar. Om jag spelar med öppna kort, är ärlig mot Min Vän så behöver jag inte ha dåligt samvete för att jag söker en trygg famn.
Och jag vet att han vill mig väl. Det är mer än man kan säga om Dig!

No more

Trygg i vännens starka armar

Han ligger fortfarande och sover i min säng. Ett fd KK har entrat mitt liv igen.
Det värsta är att jag känner lite ångest över att jag tröstar mig hos nån annan. Ångest gentemot Dig. Ångest över att jag utnyttjar min väns starka och trygga famn.
Han vet om Dig. Han vet att Du finns, lite om vem Du är.
Men han vet inte hela sanningen...

Det gör ingen

Jo tack,det är bra...

Finns det nåt värre än när man söker kontakt och frågar hur e läget? Och får till svar Jo tack, det e bra.
Ingen motfråga. Det sårar mig att man bara duger när det vankas fylla.
Bara när han är full.
Bara när det passar fanskapet.
Ja, jag kallar honom så, trots mina känslor, för jag har nämligen kommit underfund med att jag oftare är arg och besviken på honom än vad jag är glad över att han finns...

Återigen har vi kontakt och återigen mår jag piss !
Så varför gör jag så här?
Varför tillåter jag mig styras?

Jag försökte verkligen att låta bli. Jag ville inte träffa honom igen. Inte på det sättet som var. Men han vet att jag känner mig halv utan kontakten med honom. Han vet så väl vilka knappar han ska trycka på! Och han gör det. Ideligen. I helgen sågs vi efter det att han ringt och sagt sina vanliga jag saknar dig och jag älskar dig. Och han fick sin vilja igenom igen. Det är precis som om hela mitt liv runt om mig stannar när han hör av sig och spottar ur sig sina ynkelskrynkel skäl till att vilja ha mig i sitt liv. Jag sa
visst, vi kan ses, men no sex. blir bara trubbel och jag vill inte förlora dig som vän
Jomen tjena !

When will I ever learn?

Die, die my Darling

Don´t say a single word

Nu är det krig igen. Jag visste att det skulle bli så här. Jag visste att jag inte borde träffat honom. Men jag är så svag för hans sätt att närma sig mig.
Nu måste jag börja om.

Igen

Pang

Så kom den dagen när han träffade en annan. Jag kände på mig att det var nåt för han ville inte ses under hela helgen trots att han var ledig. Mycket ovanligt. Så jag frågade helt enkelt om det var nåt som jag behövde ta del av, och då kröp det fram att han träffat den här tjejen. Han fick det att låta som om det vore ett X.(vit lögn nr.1)

- Vi träffades i fredags, efter ett, två år igen..

Min värld rasade samman. Jag trodde aldrig, inte ens i min vildaste fantasi, att jag skulle reagera som jag gjorde.

Jag grät

Floder

Men jag var ju tvungen att inse att så här var det, och så här fick det bli. Det här va i slutet av maj -08
I början av juni reggade han sig som 'i ett förhållande..' på facebook.
Jaha, sådär ja, NU duger det att ha ett förhållande.
Med henne.
Inte med mig.
Så vad var problemet.
Åldern? (jag är äldre än honom)
Utseéndet? (Nä, han tycker jag är en naturlig skönhet)

Jag slutade höra av mig. Jag försökte hela mig själv och jag lyckades ganska bra. Jag menar, jag visste ju vad jag gett mig in på och den som ger sig in i leken får leken tåla.
Så kom samtalet. Fyra veckor senare. Efter lite 'väder-och-vind-hur-mår-du'

- Jag saknar dig och jag älskar dig fortfarande..jag vill inte vara utan dig!

Jag svarade lite kyligt

- Jahadu, det säger du?

Mycket kröp fram under det samtalet, men jag undvek hela tiden att tala om vad jag kände, vad jag gjorde, hur jag hade haft det. Jag ville inte ge honom den tillfredsställelsen. Till slut blev det oundvikligt

- Älskar du mig fortfarande??
- Hmm...ja, det gör jag. Jag älskar dig fortfarande!
- Vad ska vi göra åt saken då?
- Vadå vi? Jag kan inte göra ett skit åt den saken. Jag står maktlös i den här frågan

Med dom orden i sitt öra ursäktade han sig och sa

...att han måste...vi får höras sen...

Och jag hörde hur hårt orden hade tagit. Jag hörde hur hans röst höll på att rasera. Men det fanns inget jag kunde göra. Återigen stod jag på ruta ett och alla såren var vidöppna igen

Så maktlös

Same, same, but different

Jag är svag. Jag erkänner!
Jag erkände att jag saknar..

Jag ger vika för ingenting.
Jag ger vika för minsta invit.
Jag ger vika för Dig!

Stupidstupidstupidstupid little girl ! Eller kanske inte?!

- Vi måste reda ut det här..Vi kanske kan fortsätta ses. Du bestämmer om det ska vara med eller utan sex..

Jag sa ja

Innombords skriker mina sinnen NEJ!!
Innombords vet jag att jag inte borde!
Innombords vet jag att det bara blir som förut. Ingenting har förändrats.
Samtidigt så vill jag ge Dig en chans.
Jag vill inte kriga. Jag lägger ner mina vapen och slutar slåss.
Om vi inte kan vara vänner så märker vi det snart nog och då får vi göra något åt saken. Men än så länge vill jag bara ha vapenvila. Snälla ge mig ro, jag går sönder

Etikett

Vi fortsatte som tidigare. Ett 'öppet' förhållande med 100% ärlighet. Om vi va med någon annan så skulle det fram direkt. Vi sågs. Vi kände. Vi pratade.
Efter någon månad tog vi upp frågan igen. Frågan om vad vi var. Vilka vi skulle vara med varann.
Han ville inte ha nån jobbig kärlek, och han ville inte ha ett förhållande.

Jag ställde frågan

- Måste vi ha en etikett på det vi är, kan vi inte bara vara vi?

Dagen efter kom ett SMS

Tack för att du finns...

Feel me baby

När långfredan kom fick jag inte åka hem.

- Jag tänker hålla dig kvar här. Du får inte åka hem. Stanna hos mig..

Det blev början på en ny era

Han var bakis som fan och min hjärna jobbade febrilt med att försöka sortera det som hänt under fullmånen. Jag vågade inte närma mig ämnet och tänkte att det kanske va bäst om han fick göra det själv. Påskafton kom och middag hos Mor & Far väntade. Han fick mig att lova att jag skulle komma tillbaka, vilket jag naturligtvis gjorde. På söndagen tog vi en lång promenad runt stan, och på vägen hem bestämde vi oss för att besöka Chinan där han bor. Väl där åt vi, skrattade och drack öl. Han såg plötsligt underligt sorglig ut. Då la jag in stöten och frågade

- Varför sa du att du älskar mig?
- För att jag gör det..
- Men du älskar mig inte på det sättet. Och man får inte säga så hur som helst..!
- Nä, klart man inte får..
- Men du sa det som om du verkligen menar det. Varför? Du får inte säga så till mig om du verkligen inte menar det
- Men jag kanske gör det...

Det där jävla ordet kanske får mig att må illa. Det säger varken bu eller bä.
Han sa att han inte visste. Inte visste vad han ville eller skulle känna.

Varför måste vi alltid krångla till allting för?
Varför göra det svårare än vad det behöver vara?
Varför kan vi inte bara tillåta oss att känna?